Bah, humbug!

Så vi har bytt kaffe här hemma. Som varande svensk man med förflutet på bruket så har jag en tumregel för att avgöra om det är "bra" kaffe: Det ska vara så starkt att anus exploderar inom 3 minuter och det ska smaka råolja. Så när frugan, en sydamerikansk kvinna, flög hit så var hon inte speciellt imponerad av mina baristakunskaper. Jag berättade för henne att kaffe är något man genomlider här, precis som många andra svenska traditioner som kräftskivor och morgon-tv. Oavsett var man handlar kaffe i Sverige så smakar det likadant, det är vad jag alltid ha fått uppfattningen om. Det är samma skit i kannan på ett café som tar 35 spänn koppen som i den som står och puttrar på Statoil för att långtradarchaffisarna ska kunna överleva ett annat skift. Men nej, det dög inte, ut med kaffet.

Så nu har jag, i mitt hem, ett kaffe från Colombia av märke Zoegas eller något liknande. Det kostade lite mer och jag fick ett lång blick när jag vägrade köpa Gevalia eller Lövbergs Lila på grund av deras allianser inom den sportsliga världen, men det tänkte jag att det var det nog värt. Jag kanske inte förstår mig på kaffe, men jag tänker inte se till att en enda av mina surt förvärvade kronor går till Brynäs. Frugans inställning till det nya kaffet var att, för första gången sedan hon anlände i Sverige, så dög det. Det var inte som I Colombia, men nära nog. Mitt ansiktsuttryck går att skåda här nedanför.

Kort sammanfattat: Återgår jag till bruket så kommer jag ta med mig eget kaffe. En upptäckt värd som någon att fira med en svensk öl.